Kapitel 4
Fabian satte sig ner på en bänk, som låg belägen längs en lång allé, med ekträd jämsides denne. Vid bänken kunde han titta ut mot en sjö som inte låg så långt ifrån. Det enda som skilde allén från sjön var en äng, där det brukade springa omkring små sorkar. Ur sin mörkgröna smutsjacka tog Fabian ur en kikare. Han vecklade ut den lilla saken så mycket så att den faktiskt var ganska lång. Med denna kikare kunde man faktiskt göra en hel del intressanta iaktaganden. Exempelvis kunde Fabian se hur två vråkar slogs om en stackars sork som hade varit lite sen ner i sitt hål. Han kunde se hur en familjefar och hans älskarinna tumlade runt som kaniner i en bil på en väntplats en bit bort. Han log alltjämt åt mannens misslyckande, men tänkte snart efter att det faktiskt inte var så roligt.
Efter 15 minuters fågelskådning så kunde Fabian han se stora regnmoln en bit bort. Han tänkte att det hade gått väldigt snabbt, och han undrade varför han inte upptäckt det tidigare, men han brydde sig inte om det. Fabian vek ihop sin kikare och lade ner den i innerfickan på sin gröna smutsjacka. När han skulle sadla sin röda cykel så kände han en regndroppe på handen. Han tittade upp mot himlen och såg till sin obefintliga förtjusning att regnmolnen hade omringat honom. Han hoppade upp på cykeln och började cykla tillbaka mot staden, men regnet blev bara mer och mer påtagligt ju snabbare han cyklade. Hans bruna hår hängde ner som bruna istappar framför ögonen på honom medans han cyklade, så han fick en gång varje halvminut ta sin högerhand från styret och dra undan håret så att han skulle få fri sikt. Snart märkte Fabian att hans framhjul höll på att lossna, och då tänkte han att det faktiskt fick vara nog. Fast vad skulle han göra istället?
När läget verkade som mest hopplöst, med enormt regnväder, ett nästintill ofungerande framhjul på cykeln, och blöta kläder ända in till kroppen skymtade Fabian en lykta ute i skogen. Att lyktan signalerade värme, det var det inte någon tvekan om, så Fabian tog riktning in mot skogen.
Efter 15 minuters fågelskådning så kunde Fabian han se stora regnmoln en bit bort. Han tänkte att det hade gått väldigt snabbt, och han undrade varför han inte upptäckt det tidigare, men han brydde sig inte om det. Fabian vek ihop sin kikare och lade ner den i innerfickan på sin gröna smutsjacka. När han skulle sadla sin röda cykel så kände han en regndroppe på handen. Han tittade upp mot himlen och såg till sin obefintliga förtjusning att regnmolnen hade omringat honom. Han hoppade upp på cykeln och började cykla tillbaka mot staden, men regnet blev bara mer och mer påtagligt ju snabbare han cyklade. Hans bruna hår hängde ner som bruna istappar framför ögonen på honom medans han cyklade, så han fick en gång varje halvminut ta sin högerhand från styret och dra undan håret så att han skulle få fri sikt. Snart märkte Fabian att hans framhjul höll på att lossna, och då tänkte han att det faktiskt fick vara nog. Fast vad skulle han göra istället?
När läget verkade som mest hopplöst, med enormt regnväder, ett nästintill ofungerande framhjul på cykeln, och blöta kläder ända in till kroppen skymtade Fabian en lykta ute i skogen. Att lyktan signalerade värme, det var det inte någon tvekan om, så Fabian tog riktning in mot skogen.
Kapitel 3: Ett Minne Utanför Staden Lämnar Samhället.
Framhjulet på Fabians röda cykel var extremt vint, på grund av att han hade fortsatt att cykla på den trots att framhjulet tappat minst fem ekrar. Detta gjorde det något jobbigare för honom, fast han brukade inte tänka på det så mycket. De gånger han självmant gav sig ut, vilket han gjorde ofta då det inte fanns någon som tvingade honom, ville han mest känna ren luft i strupen och titta på himlen. Det fascinerade honom, hur himlen och dess sken gjorde så stor påverkan på Fabians omgivning, och på honom själv med för den delen.
Fabian brukade tänka på sin mamma. Han brukade tänka att det var orättvist att hans pappa, som var en sådan känslokall människa, och förstört de viktigaste dagarna i Fabians liv genom att vara alldeles för berusad vid dessa tillfällen, ens fick möjligheten att ta hans mors liv. Hans mor hade trots sin fruktansvärda tillvaro i ett hem fyllt av misär, utan någon egentlig tillflykt, alltid varit Fabians bästa vän. Han brukade berätta för sin mor om vad han hade gjort i skolan, vad han hade ritat, vilka han hade lekt med, och sedan när han blev äldre kunde han berätta om att han var kär i en viss tjej i skolan, men att hon inte var kär i honom, för att han hade för stora öron. Fabians mor lyssnade alltid tålmodigt och lyssnade alltid utan att berätta om sina egna problem. Hon lät hellre bli.
När Fabian hade cyklat i minst en halvtimme började han bli trött. Han hade lyckats ta sig en liten bit utanför samhället, på väg mot en gammal skogskyrkogård som låg i utkanten av staden. Den platsen fascinerade Fabian. Han såg ett nästintill övermänskligt värde i saker som låg belägna på en plats där samhället lämnat dem.
Fabian brukade tänka på sin mamma. Han brukade tänka att det var orättvist att hans pappa, som var en sådan känslokall människa, och förstört de viktigaste dagarna i Fabians liv genom att vara alldeles för berusad vid dessa tillfällen, ens fick möjligheten att ta hans mors liv. Hans mor hade trots sin fruktansvärda tillvaro i ett hem fyllt av misär, utan någon egentlig tillflykt, alltid varit Fabians bästa vän. Han brukade berätta för sin mor om vad han hade gjort i skolan, vad han hade ritat, vilka han hade lekt med, och sedan när han blev äldre kunde han berätta om att han var kär i en viss tjej i skolan, men att hon inte var kär i honom, för att han hade för stora öron. Fabians mor lyssnade alltid tålmodigt och lyssnade alltid utan att berätta om sina egna problem. Hon lät hellre bli.
När Fabian hade cyklat i minst en halvtimme började han bli trött. Han hade lyckats ta sig en liten bit utanför samhället, på väg mot en gammal skogskyrkogård som låg i utkanten av staden. Den platsen fascinerade Fabian. Han såg ett nästintill övermänskligt värde i saker som låg belägna på en plats där samhället lämnat dem.
Kapitel 2
Efter att ha duschat och klätt på sig kläder, gick Fabian ut och hämtade sin röda cykel ur sitt förråd och började cykla. För att vara en vanlig höstdag tyckte han att det var ovanligt vackert väder. Han gillade färger, därför var hösten hans favoritårstid, för han tyckte att det var så otroligt färgglatt. Fabian mådde vanligtvis bra på hösten, och han gillade färger. Han tänkte tillbaka på sin tillvaro som liten. Som barn hade Fabian varit en mycket ensam pojke och ingen ville leka med honom. Det gav honom tid att hitta saker som de andra barnen i hans skola inte kände till, till exempel ett enormt vackert utsiktsställe uppe på en kulle nära en sjö ute i skogen. Fabian mindes också hur han kom hem från skolan och såg ett brev ligga på hallmattan. Det var ett avskedsbrev från hans mor, som hade fått utså alltför många slag från Fabians pappa. Fabian fick lossa på repet och ta ner sin kära, hängande mor. Fabian träffade aldrig mer sin far, utan gick istället utan ett ord till polisen, och vittnade om övergreppen som han bevittnat under sin barndom. Han skämdes. Han visste att det var försent, men han gjorde det ändå.
Fabian cyklade vidare i den vackra höstdagen.
Fabian cyklade vidare i den vackra höstdagen.
Kapitel 1: Introduktion.
Fabian Delvin vaknade klockan sex på morgonen. Hans förklaring till uppstigning så tidigt på morgonkvisten brukade vara att "Man ska vakna när man vill vakna". Efter tio minuters frekvent stirrande rakt upp i taket, som enligt honom själv var ett sätt att fånga verkligheten, gick han upp ur sängen. Han gick som vanligt fram till sitt akvarium, vilket han gjorde varje morgon, och matade sina fiskar, som hade varit döda i exakt två dagar och sex minuter. Fabian visste det, men han hade redan gjort matandet till en daglig rutin, så han valde att fortsätta.
En frisk man var han, Fabian Delvin. Han hade inte haft förkylning, feber, halsfluss eller magsjuka sedan han var en mycket liten pojke. Det var inte heller möjligt att hitta någon psykisk störning hos Fabian. Man har fel om man säger att han var normal, men han var inte dum. Han var faktiskt en mycket smart ung man. Om man hade varit hemma hos Fabian kunde man lätt dra slutsatsen att han var, rent ut sagt, dum i huvudet på något sätt. Han bodde ensam, i ett hus med en trappa. Trappan hade han själv byggt, av kasettband med dragspelsmusik som han staplade på ett mycket orginellt och förbluffande sätt. Han lyssnade inte på musiken, utan han lät den bara stå där. Samlingen av kasettband hade inte kostat honom ett öre, de hade han ärvt av sin farfar som dött fem år innan.
Efter att ha matat fiskarna gick Fabian ut till sitt kök. Han tog ett äpple ur en skål som stod på bordet, och skalade äpplet. När äpplet var färdigskalat lade han äpplet på en tallrik och drack ett glas fil. Han åt en stund senare upp äpplet. Fabian fick i regel tid att fundera lite medans han åt sin frukostliknande måltid. Han funderade på om han skulle ge sig hem till sin gravt deprimerade vän Edvard. Detta brukade han göra med jämna mellanrum. Han tyckte att det var deprimerande att gå dit, att det var deprimerande att vara där och han brukade vara rätt nedstämd själv ner han gick därifrån. För att visa sin vän respekt så talade han gärna inte om sina egna bekymmer när han var hemma hos Edvard. Han tyckte att Edvard hade det sämre än honom, så han lät bli. Fabian tyckte ändå att det var rättså jobbigt att sitta och lyssna på någon som berättar hur jobbigt den har det, så han brukade inte stanna för länge. Fabian hade svårt att säga till Edvard att han tyckte att det var jobbigt att lyssna på honom, men han trodde att det skulle bli jobbigare om han sade det. Idag bestämde sig Fabian för att inte gå hem till Edvard. Han satte istället på en skiva med avslappnande fågelljud i sin stereo, och så lade han sig på sin stora regnbågsfärgade matta.
En frisk man var han, Fabian Delvin. Han hade inte haft förkylning, feber, halsfluss eller magsjuka sedan han var en mycket liten pojke. Det var inte heller möjligt att hitta någon psykisk störning hos Fabian. Man har fel om man säger att han var normal, men han var inte dum. Han var faktiskt en mycket smart ung man. Om man hade varit hemma hos Fabian kunde man lätt dra slutsatsen att han var, rent ut sagt, dum i huvudet på något sätt. Han bodde ensam, i ett hus med en trappa. Trappan hade han själv byggt, av kasettband med dragspelsmusik som han staplade på ett mycket orginellt och förbluffande sätt. Han lyssnade inte på musiken, utan han lät den bara stå där. Samlingen av kasettband hade inte kostat honom ett öre, de hade han ärvt av sin farfar som dött fem år innan.
Efter att ha matat fiskarna gick Fabian ut till sitt kök. Han tog ett äpple ur en skål som stod på bordet, och skalade äpplet. När äpplet var färdigskalat lade han äpplet på en tallrik och drack ett glas fil. Han åt en stund senare upp äpplet. Fabian fick i regel tid att fundera lite medans han åt sin frukostliknande måltid. Han funderade på om han skulle ge sig hem till sin gravt deprimerade vän Edvard. Detta brukade han göra med jämna mellanrum. Han tyckte att det var deprimerande att gå dit, att det var deprimerande att vara där och han brukade vara rätt nedstämd själv ner han gick därifrån. För att visa sin vän respekt så talade han gärna inte om sina egna bekymmer när han var hemma hos Edvard. Han tyckte att Edvard hade det sämre än honom, så han lät bli. Fabian tyckte ändå att det var rättså jobbigt att sitta och lyssna på någon som berättar hur jobbigt den har det, så han brukade inte stanna för länge. Fabian hade svårt att säga till Edvard att han tyckte att det var jobbigt att lyssna på honom, men han trodde att det skulle bli jobbigare om han sade det. Idag bestämde sig Fabian för att inte gå hem till Edvard. Han satte istället på en skiva med avslappnande fågelljud i sin stereo, och så lade han sig på sin stora regnbågsfärgade matta.
Slut.
Jag hörde att Edvard hade hoppat från en bro.
- Är du kvar? För jag tänker på att jag borde ha sagt att du var min ende vän någonsin, men att det inte var läge för det den sista gången vi sågs. Men jag kan beskriva det på ett bra sätt som jag har tänkt ut. Tänk dig en höstdag, en mulen sådan och du är mitt ute i en skog. Det enda som är färgglatt är de röda skosnörena på dina skor. Du har tappat bort dig, du står mitt i en skog som du aldrig har stått i förut. Allt verkar hopplöst, tills du ser något. Du ser en ljusstrimma i ett busksnår. Det är jobbigt att ta sig genom snåret, men när du kommer ut på andra sidan är allt ljust. Det ligger vackra höstlov på marken, gula och röda. Du går genom löven och ramlar nästan ner i bädden av färger. Du hör ett ljud. Du går mot källan av ljudet och där ser du en bäck. En helt klar bäck där det rinner kallt vatten, som reflekterar solstrålarna från himmelen. Du är allt som gör mig lycklig.
Och jag vet att du mår bra.
