Pelle

Fabian Delvin vaknade klockan sex på morgonen. Hans förklaring till uppstigning så tidigt på morgonkvisten brukade vara att "Man ska vakna när man vill vakna". Efter tio minuters frekvent stirrande rakt upp i taket, som enligt honom själv var ett sätt att fånga verkligheten, gick han upp ur sängen. Han gick som vanligt fram till sitt akvarium, vilket han gjorde varje morgon, och matade sina fiskar, som hade varit döda i exakt två dagar och sex minuter. Fabian visste det, men han hade redan gjort matandet till en daglig rutin, så han valde att fortsätta.

En frisk man var han, Fabian Delvin. Han hade inte haft förkylning, feber, halsfluss eller magsjuka sedan han var en mycket liten pojke. Det var inte heller möjligt att hitta någon psykisk störning hos Fabian. Man har fel om man säger att han var normal, men han var inte dum. Han var faktiskt en mycket smart ung man. Om man hade varit hemma hos Fabian kunde man lätt dra slutsatsen att han var, rent ut sagt, dum i huvudet på något sätt. Han bodde ensam, i ett hus med en trappa. Trappan hade han själv byggt, av kasettband med dragspelsmusik som han staplade på ett mycket orginellt och förbluffande sätt. Han lyssnade inte på musiken, utan han lät den bara stå där. Samlingen av kasettband hade inte kostat honom ett öre, de hade han ärvt av sin farfar som dött fem år innan.

Efter att ha matat fiskarna gick Fabian ut till sitt kök. Han tog ett äpple ur en skål som stod på bordet, och skalade äpplet. När äpplet var färdigskalat lade han äpplet på en tallrik och drack ett glas fil. Han åt en stund senare upp äpplet. Fabian fick i regel tid att fundera lite medans han åt sin frukostliknande måltid. Han funderade på om han skulle ge sig hem till sin gravt deprimerade vän Edvard. Detta brukade han göra med jämna mellanrum. Han tyckte att det var deprimerande att gå dit, att det var deprimerande att vara där och han brukade vara rätt nedstämd själv ner han gick därifrån. För att visa sin vän respekt så talade han gärna inte om sina egna bekymmer när han var hemma hos Edvard. Han tyckte att Edvard hade det sämre än honom, så han lät bli. Fabian tyckte ändå att det var rättså jobbigt att sitta och lyssna på någon som berättar hur jobbigt den har det, så han brukade inte stanna för länge. Fabian hade svårt att säga till Edvard att han tyckte att det var jobbigt att lyssna på honom, men han trodde att det skulle bli jobbigare om han sade det. Idag bestämde sig Fabian för att inte gå hem till Edvard. Han satte istället på en skiva med avslappnande fågelljud i sin stereo, och så lade han sig på sin stora regnbågsfärgade matta.