Pelle

• För två veckor sedan satt jag utanför skatteverket och rökte, lyssnade på The Sinking of the Titanic av Gavin Bryars och så virvlade höstlöven runt på marken i typ en halv minut, upp och ner, upp och ner. Så fantastiskt att jag fick en tår i ögat nästan. Sen gick jag in på skatteverket och fick siffror i huvudet!

På måndagar

vaknar vi
och slösar bort
vår tid
med att fråga oss
själva varför vi
vaknar och
med att inte
fråga oss varför
vi känner igen
oss i varandras
dammiga osthyvlar
och hur vi sorterar
våra saker (kaos)

På tisdagar

har vi en annan femma.
Denna dag är 1941 kanske
vi springer genom
detta årtal fort
och innan det vet
ordet av så
är vi förbi!

På onsdagar

springer vi
fortfarande men
med mersmak,
ty detta är
början på slutet!
Slutar aldrig springa
och vi hinner
inte sortera
våra saker längre.
Trots detta
står allt i ordning
men vad är då ordning?
(kampen fortsätter...)

På torsdagar

är jag trött
och det är inte vi
längre: Utmärkt.
Att somna ihop
dessa kvällar
är som att gräva
i en minneslåda
och hitta pogs
och gogos,
de är bedårande
och kan kanalisera
ett horribelt förflutet

På fredagar

lyssnar jag på
Lonesome Day
med Bruce Springsteen
och känner en ljuvlig
tomhet.
Varje ord är
en högljudd fråga
i vardagsrummet
och med en ansträngd röst
vill jag inte att det
ska sluta.
Höstlöven rinner ner
som billigt
smink i min mun
när jag tänker tillbaka
på åren 1999-2001

På lördagar

är jag vaken
hela dagen
och får sällskap
igen, så det blir ett
naturligt vi.
Vi somnar
och du pratar
i sömnen: "innan
julafton höjer de
volymen på reklamerna
extra mycket..."

På söndagar

vaknar vi
och slösar bort
vår tid med att
fråga oss varför
vi vaknar och med
att inte fråga oss
om vi minns det
vi har varit med om.
Men en vecka är till
för att slösas bort
säger du.

Då försvinner
vi
och jag
stjäl din
tanke

och sparkar
min väg
ut ur
universum!



("...it's alright, it's alright, it's alright, yeah...")

Dansa!
Dansa!
Det är bara
att lyfta på
benen
och knyta
eller inte
knyta skorna
det är frågan!

Vält mig över
bordet, jag kan
svara på alla
frågor.
Det är bara
det jag känner
när jag sitter
ner och verkligen
måste göra stående.

Jag väntar på
att flaggorna
är på halvstång
för det finns inget
bättre tillfälle än
just
då!

Dina ord
äter ditt barn
och ditt barn
har ätit din mat
i många år.
Det är sådant
som öppnar eld
mot tramsiga
nallebjörnar.
Det är så allt
börjar. Det
grundar ett
"fundament",
en liten
cirkus för
överklassens
barn.

Överklassen
finns inte säger
de och äter sitt
eget bajs för
att visa världen
att de kan framställa
skrik.
Plågsamma
men diplomatiska
vårdkasar som
resten av
deras sort ska upptäcka
De måste vinna
även
här!

Kajen öppnar
upp sig för
de små
personerna
med avslitna
händer, från
den påkostade
artillerielden.
Här ligger de,
höstlöven som
alla har gemensamt
de undernärda
tungorna
vattnas på Kajen.

Du vill gärna
sitta kvar
med det enda
svaret
på denna plats
där endast
avslitna händer
ska vara.

Polisen gör
ofta razzior här
och de har
separationsångest
för att de har
våldtagit detta
område konstant
sedan
hela poliskårens
kondomer sprack

och du märker
hur cirkeln är sluten.

du märker hur det
hänger samman
på ditt eget
sätt

du sitter där med
avslitna händer

med ett leende
med en hora
i famnen
som säger:

jag är fan desperat

Jag vill att
du ska vara
en klarinett

så frånvarande
att man saknar
dig när man
inte gör det
egentligen.

Som bibeln
som en bokhylla
som en trafikolycka
som
Krumelurer i
mitt emaljöga.
De bara är kvar
sen man var
liten, hörde
ruttna äpplen
ätas upp i
vardagsrummets
lugna vrå.

Jag såg & hörde
igenom vissa
landskap och vissa
inte alls.
Exempelvis,
de stressade
affärsmännens
fasader pissade jag
på.

Strumplösa
som jag ångrade
att jag inte gett
bort strumpor till,
de högaktade jag.
Deras flagga
vajade högt på
gårdens flaggstångar
när jag bestämmde.

Idag:
Jag är diktator
jag är strumplös!