Pelle

Fabian satte sig ner på en bänk, som låg belägen längs en lång allé, med ekträd jämsides denne. Vid bänken kunde han titta ut mot en sjö som inte låg så långt ifrån. Det enda som skilde allén från sjön var en äng, där det brukade springa omkring små sorkar. Ur sin mörkgröna smutsjacka tog Fabian ur en kikare. Han vecklade ut den lilla saken så mycket så att den faktiskt var ganska lång. Med denna kikare kunde man faktiskt göra en hel del intressanta iaktaganden. Exempelvis kunde Fabian se hur två vråkar slogs om en stackars sork som hade varit lite sen ner i sitt hål. Han kunde se hur en familjefar och hans älskarinna tumlade runt som kaniner i en bil på en väntplats en bit bort. Han log alltjämt åt mannens misslyckande, men tänkte snart efter att det faktiskt inte var så roligt.

Efter 15 minuters fågelskådning så kunde Fabian han se stora regnmoln en bit bort. Han tänkte att det hade gått väldigt snabbt, och han undrade varför han inte upptäckt det tidigare, men han brydde sig inte om det. Fabian vek ihop sin kikare och lade ner den i innerfickan på sin gröna smutsjacka. När han skulle sadla sin röda cykel så kände han en regndroppe på handen. Han tittade upp mot himlen och såg till sin obefintliga förtjusning att regnmolnen hade omringat honom. Han hoppade upp på cykeln och började cykla tillbaka mot staden, men regnet blev bara mer och mer påtagligt ju snabbare han cyklade. Hans bruna hår hängde ner som bruna istappar framför ögonen på honom medans han cyklade, så han fick en gång varje halvminut ta sin högerhand från styret och dra undan håret så att han skulle få fri sikt. Snart märkte Fabian att hans framhjul höll på att lossna, och då tänkte han att det faktiskt fick vara nog. Fast vad skulle han göra istället?

När läget verkade som mest hopplöst, med enormt regnväder, ett nästintill ofungerande framhjul på cykeln, och blöta kläder ända in till kroppen skymtade Fabian en lykta ute i skogen. Att lyktan signalerade värme, det var det inte någon tvekan om, så Fabian tog riktning in mot skogen.