Epoker ur Livet! - Två
-Kom ut därifrån, sade den förargade äldreskötaren. Du beter dig som en barnunge!
I rummet stod en sjuttiofemårig gammal man, på en meter samt 70 centimeter och kammade håret bakom sig, lyssnandes på John Lee Hooker's Boogie Chillen, en simpel Delta-blues som fick hans ben att svänga fram och tillbaka. Gubben (män av hans sort kallades ofta för gubbar) såg inte särskilt hård ut med sitt gråa hår och lila hängselbyxor, men han kände musiken. Gubben stod där och tänkte medan han gungade. Han tänkte på hur trevligt det vore att ta en tur med sin röda cykel, bara åka en bit nerför gatan.
Han hade en reservplan för dessa tillfällen, då skötarna blev vansinniga på den höga musiken som gubben spelade på sin lilla skivspelaren som han köpt 40 år tidigare. Medan musiken flödade ut ur två små kon-högtalare som stod placerade på en hylla i det sydvästra hörnet av rummet förberedde gubben sin plan. Han visste att skötarna snart skulle ta sig in i rummet och tvångsmata honom med medicin, så han bestämde sig för att ta sig ut ur rummet. Han genomförde ett knep, det är inte många som kan genomföra ett knep, men det kunde denna gamling. Han knöt ett lakan, fäste det i elementet vid fönstret och hissade ner lakanet. Sedan klättrade han ner för fönstret. Väl nere vid marken tittade han sig omkring, men kunde inte hitta sin cykel, den stod inte vid det cykelställe han lämnat sin cykel vid för 7 år sedan.
Precis då äldrevårdarna stormade ut för att fånga in honom tog han sig an en olåst cykel vid cykelstället, den cykeln var lyckligtvis röd med. Detta gjorde gamlingen varm i själen och han kände en nostalgisk, behaglig känsla rusa genom hela kroppen. Han hoppade upp på cykeln och cyklade långsamt iväg. Trots att han långsamt cyklade hann inte äldrevårdarna ifatt honom. De kunde bara se gubben, vars namn är ovidkommande, cykla ner för backen, ner mot staden, medan de ljuva tonerna av John Lee Hookers gitarr störtade ner för backen tillsammans med honom.
I rummet stod en sjuttiofemårig gammal man, på en meter samt 70 centimeter och kammade håret bakom sig, lyssnandes på John Lee Hooker's Boogie Chillen, en simpel Delta-blues som fick hans ben att svänga fram och tillbaka. Gubben (män av hans sort kallades ofta för gubbar) såg inte särskilt hård ut med sitt gråa hår och lila hängselbyxor, men han kände musiken. Gubben stod där och tänkte medan han gungade. Han tänkte på hur trevligt det vore att ta en tur med sin röda cykel, bara åka en bit nerför gatan.
Han hade en reservplan för dessa tillfällen, då skötarna blev vansinniga på den höga musiken som gubben spelade på sin lilla skivspelaren som han köpt 40 år tidigare. Medan musiken flödade ut ur två små kon-högtalare som stod placerade på en hylla i det sydvästra hörnet av rummet förberedde gubben sin plan. Han visste att skötarna snart skulle ta sig in i rummet och tvångsmata honom med medicin, så han bestämde sig för att ta sig ut ur rummet. Han genomförde ett knep, det är inte många som kan genomföra ett knep, men det kunde denna gamling. Han knöt ett lakan, fäste det i elementet vid fönstret och hissade ner lakanet. Sedan klättrade han ner för fönstret. Väl nere vid marken tittade han sig omkring, men kunde inte hitta sin cykel, den stod inte vid det cykelställe han lämnat sin cykel vid för 7 år sedan.
Precis då äldrevårdarna stormade ut för att fånga in honom tog han sig an en olåst cykel vid cykelstället, den cykeln var lyckligtvis röd med. Detta gjorde gamlingen varm i själen och han kände en nostalgisk, behaglig känsla rusa genom hela kroppen. Han hoppade upp på cykeln och cyklade långsamt iväg. Trots att han långsamt cyklade hann inte äldrevårdarna ifatt honom. De kunde bara se gubben, vars namn är ovidkommande, cykla ner för backen, ner mot staden, medan de ljuva tonerna av John Lee Hookers gitarr störtade ner för backen tillsammans med honom.
Epoker ur Livet! - Ett
Pojken tänkte: Ni minns mig inte när jag är död, jag lovar. Han hade redan förberett en snara att hänga runt sin hals. Han var tjock, ful och hans ord var värda smuts. Han tog snaran runt sin hals och gjorde sina ben redo för avspark. Men precis innan han skulle sparka bort stolen han stod på kom det till hans åtanke att han inte hade skrivit något avskedsbrev eller lyssnat på en sista sång. Han ville inte skriva något avskedsbrev, han ansåg nämligen att livet är en gåta, men ett musikstycke kunde han förmå sig. Han valde ut Beethovens Nionde Symfoni, Allegro Assai; Sista stycket av symfonin. Han visste att hans moder skulle komma hem om ungefär tjugo minuter, så han kunde beräkna att hans moder skulle välkomnas av de ljuva tonerna som befinner sig i finalen av stycket.
Musiken började och han gick tillbaka till mitten av köket för att ännu en gång ta sig upp på stolen. Snart stod han upp på stolen och han lyssnade aktsamt på den ljuva körsången. Han drog ännu en gång runt snaran runt halsen. Nu stod han, redo för döden, på en stol mitt i sitt kök lyssnandes på fioler och människoröster. Han försökte få ett grepp om stolen med sina ben för att dra undan stolen; Detta skulle vara början till ett försök att knäcka nacken och skulle innebära en snabb men plågsam död. Han tog högerfoten runt ett av stolsbenen och fiolerna ökade i takt och crescenderade i körer, trumslag, celloer, fioler och althorn. Han tog vänsterfoten och kören svävade iväg i drömmande toner som snart skulle glida in i ännu ett crescendo. Pojken blundade och kissade på sig, medans alla instrument samlade ihop sig för den stora avslutningen. Han tryckte ifrån med benen och stolen ställde sig på sidan. Stolen föll till marken och pojken blev hängande till symfonins vackra avslutning.
Musiken började och han gick tillbaka till mitten av köket för att ännu en gång ta sig upp på stolen. Snart stod han upp på stolen och han lyssnade aktsamt på den ljuva körsången. Han drog ännu en gång runt snaran runt halsen. Nu stod han, redo för döden, på en stol mitt i sitt kök lyssnandes på fioler och människoröster. Han försökte få ett grepp om stolen med sina ben för att dra undan stolen; Detta skulle vara början till ett försök att knäcka nacken och skulle innebära en snabb men plågsam död. Han tog högerfoten runt ett av stolsbenen och fiolerna ökade i takt och crescenderade i körer, trumslag, celloer, fioler och althorn. Han tog vänsterfoten och kören svävade iväg i drömmande toner som snart skulle glida in i ännu ett crescendo. Pojken blundade och kissade på sig, medans alla instrument samlade ihop sig för den stora avslutningen. Han tryckte ifrån med benen och stolen ställde sig på sidan. Stolen föll till marken och pojken blev hängande till symfonins vackra avslutning.
"You don't belong in space, you can't even breath there"
- Efter att ha sett Fyra Nyanser av Brunt för andra gången kunde jag med säkerhet säga att det är en av de bästa filmerna jag har sett. Ville bara sova när jag hade sett klart den - På ett bra sätt.
- Molnbär av John är också bra. Fast de spelar musik, det är inte en film.
- Mono live blir fett. Billigt. Förhoppningsvis inte 18-årskrävande. Det vore sumpigt med en månad kvar, hehe.
- Vicar är, och förblir ett geni. Kalle Anka & Co. förblir ett genidrag.
- Har inget mer att tillägga. Resten stannar hemma i hjärtat.
Untitled av Mark Rothko, 1969.
Blues för Dachau
Brölande saxofoner är det jag älskar mest!
"Savant-garde och deMentos"
Jag har skrivit klart hela tre sidor i det nya dikthäftet. Jag är nöjd.
Ha det bra.
"Savant-garde och deMentos"
Jag har skrivit klart hela tre sidor i det nya dikthäftet. Jag är nöjd.
Ha det bra.
