Det var mycket jag skrattade åt, men jag minns inte vad.
Här har vi den fruktansvärda sanningen bakom alla barnböcker vi läste när vi var små.
Annars mår jag bra. Hoppas att ni gör det med! Annars får ni krya på er eller hitta på något kul.
Lille Pelles Räv.
Räven. Finns det ett häftigare djur än räven? TITTA Vad gullig den är! Och alldeles pälsig och mysig. Tänk er en räv som stryker omkring hemma hos dig. Tänk om jag hade en räv som husdjur. Då skulle jag vara bäst i hela Uppsala i alla fall!
Nu borde jag egentligen gå och sova. Imorgon bitti ska jag nämligen iväg och spela lite gitarr, som jag gör varje Lördag. Det är ingen dålig aktivitet det! Och så får jag kanske sjunga lite också, eftersom att Martin har blivit kidnappad av Vulcaner från Saturnus. Nu tänker jag också ta chansen att berätta lite om mina nya lila byxor (!!!): Jag kom på att lila är en fin färg, så jag färgade ett par gula byxor lila. Det var häftigt tyckte jag. Detta var dock bara början, nästa par byxor kommer att chockera er alla mer än en hjärtattack!
Have You Forgotten, How To Love Yourself?
I söndags tog jag en promenad på kyrkogården. Först tänkte jag: Nu ska jag gå till något vanligt ställe, Eriksberg kanske. Fast likt Martins huvud för några dagar sen, kom jag och tänka på en bra person. Jag tänkte på min mammas förra pojkvän Mats, som var en väldigt härlig människa. Han älskade Bob Dylan, Beatles och Leonard Cohen, och spelade gitarr och sjöng. Jag har faktiskt honom att tacka en hel del, för han hjälpte faktiskt till en stor del med att introducera Beatles för mig när jag var liten, och vad hade jag varit utan dem? Mats hade en gammal rostig Volvo, som jag, mamma, Johanna, Mats och hans dotter Maria åkte på semester i ett par gånger. Vi åkte bland annat till Öland och Danmark; Det var roliga somrar det! Mats kunde man också spela fotboll med, fast han blev alltid trött, antagligen på grund av att han rökte. Och han rökte ofta.
Sista gången jag såg Mats var på ett vårdhem. Då hade han inget hår kvar på huvudet, han hade drabbats av cancer, som läkarna såg som obotlig. Jag hade inte sett Mats på säkert 5 år då, och det var, trots att han såg annorlunda ut, en speciell upplevelse. Trots att han inte hade mycket tid kvar var han märkbart positiv till sin tillvaro, och var på gott humör. Vi pratade inte så mycket om hans sjukdom, utan snarare om livet. Cirka två månader senare kom jag hem, och så sa mamma:
"Mats är död, Pelle."
Jag hittade tyvärr inte Mats grav, men när jag gick där och lyssnade på min Red House Painters-skiva, som jag också fått av honom, tänkte jag att det är sorgligt att människor dör, och att det är ganska svårt att gå på en kyrkogård för mig, speciellt när en person man känner nyligen har dött. Men egentligen är det ju ganska vackert, att så många människor från alla sorts tänkbara platser möts på en plats, och ändå på något sätt ser varandra. Trots att de inte lever på vår jord längre. Den här låttexten får mig alltid att tänka på Mats, jag tycke också att den är väldigt vacker. Slutligen, trots att det har sagts så många gånger: Människor dör, trots att vi inte vill. Fast de lever alltid kvar i oss på något sätt och på många olika sätt.
I can't let you be, cause your beauty won't allow me.
Wrapped in white sheets, like an angel from a bedtime story.
And shut out what they say, cause your friends are fucked up anyway.
And when they come around, somehow they feel up and you feel down.
When we were kids, we hated things our parents did.
We listened low to Casey Kasem's radio show.
That's when friends were nice, to think of them just makes you feel nice.
The smell of grass in spring and October leaves cover everything.
Have you forgotten how to love yourself?
I can't believe all the good things that you do for me.
Sat back in a chair like a princess from a faraway place.
Nobody's nice, when you're older your heart turns to ice.
And shut out what they say; they're too dumb to mean it anyway .
When we were kids, we hated things our sisters did.
Backyard summer pools and Christmases were beautiful.
And the sentiment of coloured mirrored ornaments.
And the open drapes look out on frozen farmhouse landscapes...
Have you forgotten how to love yourself?
Have you forgotten how to love yourself?
Sista gången jag såg Mats var på ett vårdhem. Då hade han inget hår kvar på huvudet, han hade drabbats av cancer, som läkarna såg som obotlig. Jag hade inte sett Mats på säkert 5 år då, och det var, trots att han såg annorlunda ut, en speciell upplevelse. Trots att han inte hade mycket tid kvar var han märkbart positiv till sin tillvaro, och var på gott humör. Vi pratade inte så mycket om hans sjukdom, utan snarare om livet. Cirka två månader senare kom jag hem, och så sa mamma:
"Mats är död, Pelle."
Jag hittade tyvärr inte Mats grav, men när jag gick där och lyssnade på min Red House Painters-skiva, som jag också fått av honom, tänkte jag att det är sorgligt att människor dör, och att det är ganska svårt att gå på en kyrkogård för mig, speciellt när en person man känner nyligen har dött. Men egentligen är det ju ganska vackert, att så många människor från alla sorts tänkbara platser möts på en plats, och ändå på något sätt ser varandra. Trots att de inte lever på vår jord längre. Den här låttexten får mig alltid att tänka på Mats, jag tycke också att den är väldigt vacker. Slutligen, trots att det har sagts så många gånger: Människor dör, trots att vi inte vill. Fast de lever alltid kvar i oss på något sätt och på många olika sätt.
I can't let you be, cause your beauty won't allow me.
Wrapped in white sheets, like an angel from a bedtime story.
And shut out what they say, cause your friends are fucked up anyway.
And when they come around, somehow they feel up and you feel down.
When we were kids, we hated things our parents did.
We listened low to Casey Kasem's radio show.
That's when friends were nice, to think of them just makes you feel nice.
The smell of grass in spring and October leaves cover everything.
Have you forgotten how to love yourself?
I can't believe all the good things that you do for me.
Sat back in a chair like a princess from a faraway place.
Nobody's nice, when you're older your heart turns to ice.
And shut out what they say; they're too dumb to mean it anyway .
When we were kids, we hated things our sisters did.
Backyard summer pools and Christmases were beautiful.
And the sentiment of coloured mirrored ornaments.
And the open drapes look out on frozen farmhouse landscapes...
Have you forgotten how to love yourself?
Have you forgotten how to love yourself?
Ágætis Byrjun - En Bra Början
Nu sitter jag här med min turkosa myskofta (Inte dödens polotröja) och grunnar lite. Mycket om att jag får för mig att skriva låtar mitt i natten. Det är tydligen då jag får igång huvudet om saker och ting, och börjar hitta på grejer. Det andra är mitt klädval. Finns det något vackrare än mina bruna manchesterbyxor och den turkosa polotröjan, med en touch av stickat, och rutig skjorta? Förmodligen inte.
Det är också kul att lyssna på den musik jag lyssnar på just nu, jag tror att den beskrevs som Experimentell, Apokalyptisk Neofolk, bandet heter Current 93. Och nu är det inte så långt kvar tills jag fyller 17 år! Tänka sig vad tiden går snabbt, den känns som om det var julafton igår. Det var varit ett par roliga år på jorden med många intressanta eskapader. Och om jag har tur kanske jag lever 17 år till, sen 17 år till, sen 17 till! Sen fick någon nog av mitt svammel och tog mitt liv med gift i en kopp varm choklad.
Nu borde jag gå och lägga mig, för imorgon är det en ny dag, och jag måste ju ha energi till att göra massa saker! Men innan NI går och lägger er, och får för er att mitt inlägg är skrivet för att jag är inne i en depressiv period: Jag hatar ingen, jag älskar er allihop och just nu är jag faktiskt en väldigt lycklig människa! Och! Om ni skulle prata med mig i verkligheten skulle jag säga samma sak.
Simma lugnt
Erat USB-Minne Pelle Westlin
Det är också kul att lyssna på den musik jag lyssnar på just nu, jag tror att den beskrevs som Experimentell, Apokalyptisk Neofolk, bandet heter Current 93. Och nu är det inte så långt kvar tills jag fyller 17 år! Tänka sig vad tiden går snabbt, den känns som om det var julafton igår. Det var varit ett par roliga år på jorden med många intressanta eskapader. Och om jag har tur kanske jag lever 17 år till, sen 17 år till, sen 17 till! Sen fick någon nog av mitt svammel och tog mitt liv med gift i en kopp varm choklad.
Nu borde jag gå och lägga mig, för imorgon är det en ny dag, och jag måste ju ha energi till att göra massa saker! Men innan NI går och lägger er, och får för er att mitt inlägg är skrivet för att jag är inne i en depressiv period: Jag hatar ingen, jag älskar er allihop och just nu är jag faktiskt en väldigt lycklig människa! Och! Om ni skulle prata med mig i verkligheten skulle jag säga samma sak.
Simma lugnt
Erat USB-Minne Pelle Westlin
Auberge Le Mouton Noir - Utan Att Vara Fransk
Nu har Blogg.se varit nere ett par dagar. Jag är nog inte den första som kan se konsekvenserna med detta: Översvämningar, svält, krig och olycka. Vi måste tillsammans se till att det här inte händer igen!
Och skolan har börjat igen! Det var väldigt trevligt att träffa folk igen, och att sitta där i skolbänken och känna kunskapen flöda in i min törstande hjärna! Men allt är inte en rosbädd med djungel-choklad på:
- På Fredag ska Historia-uppsatsen in.
- Snart Ska Sagolåten Vara Klar
- En bokrecension av boken (Vad annars, hehe) som vi har läst i utblick ska vara klar på Måndag.
- Vi ska ha läst ut Montecore.
- Vi har ett tvåtusen-sidor långt Matte-prov imorgon, och jag har inte pluggat!
