Pelle

Framhjulet på Fabians röda cykel var extremt vint, på grund av att han hade fortsatt att cykla på den trots att framhjulet tappat minst fem ekrar. Detta gjorde det något jobbigare för honom, fast han brukade inte tänka på det så mycket. De gånger han självmant gav sig ut, vilket han gjorde ofta då det inte fanns någon som tvingade honom, ville han mest känna ren luft i strupen och titta på himlen. Det fascinerade honom, hur himlen och dess sken gjorde så stor påverkan på Fabians omgivning, och på honom själv med för den delen.

Fabian brukade tänka på sin mamma. Han brukade tänka att det var orättvist att hans pappa, som var en sådan känslokall människa, och förstört de viktigaste dagarna i Fabians liv genom att vara alldeles för berusad vid dessa tillfällen, ens fick möjligheten att ta hans mors liv. Hans mor hade trots sin fruktansvärda tillvaro i ett hem fyllt av misär, utan någon egentlig tillflykt, alltid varit Fabians bästa vän. Han brukade berätta för sin mor om vad han hade gjort i skolan, vad han hade ritat, vilka han hade lekt med, och sedan när han blev äldre kunde han berätta om att han var kär i en viss tjej i skolan, men att hon inte var kär i honom, för att han hade för stora öron. Fabians mor lyssnade alltid tålmodigt och lyssnade alltid utan att berätta om sina egna problem. Hon lät hellre bli.

När Fabian hade cyklat i minst en halvtimme började han bli trött. Han hade lyckats ta sig en liten bit utanför samhället, på väg mot en gammal skogskyrkogård som låg i utkanten av staden. Den platsen fascinerade Fabian. Han såg ett nästintill övermänskligt värde i saker som låg belägna på en plats där samhället lämnat dem.