Pelle

Hej. Jag måste köpa apelsinjuice, och jag är lite för trött för det. Men jag måste ändå. Jag har påbörjat en samling av korta avantgardistiska dikter, som förhoppningsvis blir bra. Smattrar lite med skrivmaskinen när jag känner för det. Under tiden kan jag uttrycka mig angående snö. Vad hände egentligen? Förut kunde man ju mysa, och titta ut genom fönstret. Jag tänker nog fortfarande att man borde göra det mer när det snöar och är kallt utomhus. Man borde bara sitta och titta ut genom fönstret och titta på kylan. Jag känner mig som den siste snökrigaren i hela Uppsala, när alla har börjat avsky snö, men jag får nog snart börja hålla med. Det är dags att hitta på något roligt inomhus.


Här har ni en Kandinsky. Sköt om er.

Hej på er. Nu sitter jag här hemma och är sjuk. Jag borde nog inte ha cyklat till skolan imorse, utan sovit istället. Men vad gör man inte?

Himlen där ute är färgad blått och grått, det tycker jag är fint. Det är inte lika fint att jag inte kan skratta eller svälja ordentligt, det gör bara ont. Det här var lite kort, men jag har faktiskt inget roligare att berätta om, och det intresserar mig inte att skriva om vardagshändelser eller om hur jag mår. Jag tycker inte att det är ointressant att prata om, det är bara inte något jag vill skriva om. Jag börjar skriva något annat när jag känner för det. Skepp ohoj.


Här är en video ni kan titta på om ni vill, den är fin (jag har lyssnat på den fyra gånger nu).

http://www.youtube.com/watch?v=gX3Z0JIyulo

Myspace.com/allmanheten.


Om ni inte gillar det kan ni hacka er in på hemsidan och ta bort allt =)


(Ljudet är Super Audio, 192 kbit/s, om någon undrar)

- Det är inte meningen att du ska förstå hur jag kan skriva det här. Jag vet inte hur du tänker göra med det här, men jag tror att jag har blivit galen. Jag har sett livet nu, och det är det inte så många som har gjort. Det är därför jag blev ledsen när det hände. Det var något som var större än något annat jag har varit med om. Nu sitter jag här och den första snön har fallit. Solen kikar in mellan kronorna på rönnträdet utanför mitt fönster, och till sist smyger det in i min ögonvrå. Jag har aldrig varit så glad som nu över att ha så mycket och samtidigt ingenting. Vi måste tänka så båda två tror jag. Vi kommer kanske aldrig att lyckas på sociala plan du och jag, men det spelar faktiskt ingen roll. Så länge vi kan sitta och titta ut genom fönstret när snön faller. Vi ska sitta vid det där fönstret tills vi båda somnar. Tills vi sover.

Fabian parkerade sin cykel vid sidan av vägen som gick jämsides skogen han var på väg mot. Lyktan lysten fortfarande inne i skogen, om lite längre bort. Själva lyktan intresserade inte Fabian så mycket, det var snarare tanken på värme som intresserade Fabian. Han hoppade över ett djupt dike, som fylldes med vatten som blev mer och mer brunt för varje minut.

När Fabian hade kommit en bit in i skogen slutade det att regna. Han märkte det knappt, för att han gick så fort. Han tittade upp mot himmelen och de stora molnen började ersättas av himmelen, som var av lite mer blå karaktär. När han tittade tillbaka var lyktan försvunnen. Till sin stora förvåning såg han dock en liten ljusstrimma i buskarna. Att en strimma av ljus visade sig på denna plats tyckte han var högst besynnerligt, så han bestämde sig för att undersöka saken. Han lade sig ner i jorden och började krypa igenom busksnåret. Det var inte lätt att ta sig igenom snåret, men han bestämde sig för att ta sig ut på andra sidan.

På andra sidan möttes Fabian av något så vackert så att det nästan inte går att beskriva. Fabian möttes av höstens vackraste färger, i form av löv och träd. Han ställde sig upp och började långsamt hasa sig fram i bädden av löv. Han hörde också ett mycket vackert ljud, som han försökte lokalisera. Fabian kom fram till ljudkällan, och där porlade rent och klart en bäck. Så kallt vatten som man kan tänka sig på en höstdag. Då började Fabian gråta. Inte gråt av glädje, utan något annat. Han stod kvar en stund och fällde tårar, sedan satte han riktning tillbaka mot sin cykel. Han sadlade cykeln och cyklade in mot staden.



På vägen hem blev Fabian påkörd av en lastbil. När lastbilen körde rakt in i honom fick Fabian en sådan stor smäll i ansiktet att han avled kort senare.