Pelle

Pojken tänkte: Ni minns mig inte när jag är död, jag lovar. Han hade redan förberett en snara att hänga runt sin hals. Han var tjock, ful och hans ord var värda smuts. Han tog snaran runt sin hals och gjorde sina ben redo för avspark. Men precis innan han skulle sparka bort stolen han stod på kom det till hans åtanke att han inte hade skrivit något avskedsbrev eller lyssnat på en sista sång. Han ville inte skriva något avskedsbrev, han ansåg nämligen att livet är en gåta, men ett musikstycke kunde han förmå sig. Han valde ut Beethovens Nionde Symfoni, Allegro Assai; Sista stycket av symfonin. Han visste att hans moder skulle komma hem om ungefär tjugo minuter, så han kunde beräkna att hans moder skulle välkomnas av de ljuva tonerna som befinner sig i finalen av stycket.

Musiken började och han gick tillbaka till mitten av köket för att ännu en gång ta sig upp på stolen. Snart stod han upp på stolen och han lyssnade aktsamt på den ljuva körsången. Han drog ännu en gång runt snaran runt halsen. Nu stod han, redo för döden, på en stol mitt i sitt kök lyssnandes på fioler och människoröster. Han försökte få ett grepp om stolen med sina ben för att dra undan stolen; Detta skulle vara början till ett försök att knäcka nacken och skulle innebära en snabb men plågsam död. Han tog högerfoten runt ett av stolsbenen och fiolerna ökade i takt och crescenderade i körer, trumslag, celloer, fioler och althorn. Han tog vänsterfoten och kören svävade iväg i drömmande toner som snart skulle glida in i ännu ett crescendo. Pojken blundade och kissade på sig, medans alla instrument samlade ihop sig för den stora avslutningen. Han tryckte ifrån med benen och stolen ställde sig på sidan. Stolen föll till marken och pojken blev hängande till symfonins vackra avslutning.