Pelle

På måndagar

vaknar vi
och slösar bort
vår tid
med att fråga oss
själva varför vi
vaknar och
med att inte
fråga oss varför
vi känner igen
oss i varandras
dammiga osthyvlar
och hur vi sorterar
våra saker (kaos)

På tisdagar

har vi en annan femma.
Denna dag är 1941 kanske
vi springer genom
detta årtal fort
och innan det vet
ordet av så
är vi förbi!

På onsdagar

springer vi
fortfarande men
med mersmak,
ty detta är
början på slutet!
Slutar aldrig springa
och vi hinner
inte sortera
våra saker längre.
Trots detta
står allt i ordning
men vad är då ordning?
(kampen fortsätter...)

På torsdagar

är jag trött
och det är inte vi
längre: Utmärkt.
Att somna ihop
dessa kvällar
är som att gräva
i en minneslåda
och hitta pogs
och gogos,
de är bedårande
och kan kanalisera
ett horribelt förflutet

På fredagar

lyssnar jag på
Lonesome Day
med Bruce Springsteen
och känner en ljuvlig
tomhet.
Varje ord är
en högljudd fråga
i vardagsrummet
och med en ansträngd röst
vill jag inte att det
ska sluta.
Höstlöven rinner ner
som billigt
smink i min mun
när jag tänker tillbaka
på åren 1999-2001

På lördagar

är jag vaken
hela dagen
och får sällskap
igen, så det blir ett
naturligt vi.
Vi somnar
och du pratar
i sömnen: "innan
julafton höjer de
volymen på reklamerna
extra mycket..."

På söndagar

vaknar vi
och slösar bort
vår tid med att
fråga oss varför
vi vaknar och med
att inte fråga oss
om vi minns det
vi har varit med om.
Men en vecka är till
för att slösas bort
säger du.

Då försvinner
vi
och jag
stjäl din
tanke

och sparkar
min väg
ut ur
universum!



("...it's alright, it's alright, it's alright, yeah...")