Pelle

Fabian parkerade sin cykel vid sidan av vägen som gick jämsides skogen han var på väg mot. Lyktan lysten fortfarande inne i skogen, om lite längre bort. Själva lyktan intresserade inte Fabian så mycket, det var snarare tanken på värme som intresserade Fabian. Han hoppade över ett djupt dike, som fylldes med vatten som blev mer och mer brunt för varje minut.

När Fabian hade kommit en bit in i skogen slutade det att regna. Han märkte det knappt, för att han gick så fort. Han tittade upp mot himmelen och de stora molnen började ersättas av himmelen, som var av lite mer blå karaktär. När han tittade tillbaka var lyktan försvunnen. Till sin stora förvåning såg han dock en liten ljusstrimma i buskarna. Att en strimma av ljus visade sig på denna plats tyckte han var högst besynnerligt, så han bestämde sig för att undersöka saken. Han lade sig ner i jorden och började krypa igenom busksnåret. Det var inte lätt att ta sig igenom snåret, men han bestämde sig för att ta sig ut på andra sidan.

På andra sidan möttes Fabian av något så vackert så att det nästan inte går att beskriva. Fabian möttes av höstens vackraste färger, i form av löv och träd. Han ställde sig upp och började långsamt hasa sig fram i bädden av löv. Han hörde också ett mycket vackert ljud, som han försökte lokalisera. Fabian kom fram till ljudkällan, och där porlade rent och klart en bäck. Så kallt vatten som man kan tänka sig på en höstdag. Då började Fabian gråta. Inte gråt av glädje, utan något annat. Han stod kvar en stund och fällde tårar, sedan satte han riktning tillbaka mot sin cykel. Han sadlade cykeln och cyklade in mot staden.



På vägen hem blev Fabian påkörd av en lastbil. När lastbilen körde rakt in i honom fick Fabian en sådan stor smäll i ansiktet att han avled kort senare.