Obetitlad
Från skrivmaskinen:
Mamma Jenny vet att han, hennes son, Jerry, som hon så fantasifullt döpte honom till den där dagen hon helst vill glömma, gärna äter upp kakan som står där på bordet. Hon kommer att säga till Jerry, när kakan är uppäten
att den fick han inte äta, hur ska hon nu kunna köpa kläder i rätt storlek? Hon vill att han ska äta den, det är hennes maktmetod. Hon känner en närmast himmelsk njutning när hon ser att bara smulor finns att hitta på fatet hon ställde i köket.
Hon ångrar att han lever, den där feta ungjäveln. Han liknar inte henne ett dugg. Skaffa vänner kan han inte, inte andas tystare, inte fisa mindre, inte lukta bättre. Hon kan allt det som man ska kunna i livet bättre. Hon är snygg, luktar gott, har ett bra jobb. Grattis Jenny, dina arbetskamrater älskar dig och du suger chefens kuk för en löneförhöjning. Du försörjer din odugliga son och dig själv med din fantastiska karriär.
Det är ett bra samhälle som Jenny lever i. Hon har vassa armbågar, och tycker att hon behandlar andra som hon själv vill bli behandlad, det är hennes praxis.
När Jenny kommer hem från jobbet en vacker dag i oktober har hon enligt sina stadgar lämnat en saftig bit chokladkaka framme i köket. Hon hade extra mycket kokosgarnering och såg framför sig hur Jerry skulle fästa sina äckliga bruna tänder i den, när hon bakade den. Hon lämnar sin nya väska i hallen och tar av sig sin kappa som hon köpte för sin löneförhöjning. Hon går mot köket med stor iver, det ska bli härligt att se kakan försvunnen, att bara se smulorna kvar, att gå upp till Jerrys rum och skrika på honom. Men kakan står kvar, till hennes stora förvåning. Den bara står där på fatet, orörd. Hånar henne. Hon vet att något inte är som det ska vara. Hon ser til vänster, ut genom fönstret. Löven på träden är orange, gräset är fortfarande grönt på gräsmattan, himlen är blå. Precis som det ska vara. I ett av träden hänger hennes son Jerry, det ser ut som honom i alla fall. Hon vänder sig tillbaka mot kakan, tar den i handen och äter upp den.
Imorgon lämnar jag in min avskedsansökan! =D
Klarinettmusiken
Mamma Jenny vet att han, hennes son, Jerry, som hon så fantasifullt döpte honom till den där dagen hon helst vill glömma, gärna äter upp kakan som står där på bordet. Hon kommer att säga till Jerry, när kakan är uppäten
att den fick han inte äta, hur ska hon nu kunna köpa kläder i rätt storlek? Hon vill att han ska äta den, det är hennes maktmetod. Hon känner en närmast himmelsk njutning när hon ser att bara smulor finns att hitta på fatet hon ställde i köket.
Hon ångrar att han lever, den där feta ungjäveln. Han liknar inte henne ett dugg. Skaffa vänner kan han inte, inte andas tystare, inte fisa mindre, inte lukta bättre. Hon kan allt det som man ska kunna i livet bättre. Hon är snygg, luktar gott, har ett bra jobb. Grattis Jenny, dina arbetskamrater älskar dig och du suger chefens kuk för en löneförhöjning. Du försörjer din odugliga son och dig själv med din fantastiska karriär.
Det är ett bra samhälle som Jenny lever i. Hon har vassa armbågar, och tycker att hon behandlar andra som hon själv vill bli behandlad, det är hennes praxis.
När Jenny kommer hem från jobbet en vacker dag i oktober har hon enligt sina stadgar lämnat en saftig bit chokladkaka framme i köket. Hon hade extra mycket kokosgarnering och såg framför sig hur Jerry skulle fästa sina äckliga bruna tänder i den, när hon bakade den. Hon lämnar sin nya väska i hallen och tar av sig sin kappa som hon köpte för sin löneförhöjning. Hon går mot köket med stor iver, det ska bli härligt att se kakan försvunnen, att bara se smulorna kvar, att gå upp till Jerrys rum och skrika på honom. Men kakan står kvar, till hennes stora förvåning. Den bara står där på fatet, orörd. Hånar henne. Hon vet att något inte är som det ska vara. Hon ser til vänster, ut genom fönstret. Löven på träden är orange, gräset är fortfarande grönt på gräsmattan, himlen är blå. Precis som det ska vara. I ett av träden hänger hennes son Jerry, det ser ut som honom i alla fall. Hon vänder sig tillbaka mot kakan, tar den i handen och äter upp den.
Imorgon lämnar jag in min avskedsansökan! =D
Klarinettmusiken
Kommentarer
Postat av: Oskar
Det här var så fruktansvärt mörkt...ja, det hjälper inte mitt redan ångestfyllda humör.
Trackback
