Pelle

Autentiskt skräp från min tid som missionär. Allt i ett äckligt sammanhang.



Flankerar ett jävla kryphål, jävel
tar till orda efter lång meningslöshet,
tystnad som ett fjäll i oktober,
noll där, pangar på utan tillstånd
man behöver det inte, har väntat
jävligt länge, ett gyllene tillfälle
maximus

Men klockan väntar
inte, han delar
bort tiden,
behöver själv, det
är som att jesus är
hans rumskamrat, glider
in i duschen och står
extra länge, tar för sig
av vattnet
man själv väntar på sin tur



Vissa röster passar
liksom bra ihop,
bättre än gamlingars
parkinsons korthus,
skakas, utav helvete
talbjälkarna skakar
som risfält, men
om rösterna nu,
de kan vara
av alla sorter
bara de passar

Skällande hundarna
bakom muren,
bredvid muren,
de har intressanta
rumsperspektiv, inte
som om de var
oss andra

hungrar som bara
vi djur kan
skäller som
ett riktigt exemplar,
thropus någonting
babianerna nästan
skräms och en
glider iväg till
hundarna, möter
dem halvvägs
murvakterna är
i vägen för deras
framfart, de är
chanslösa, rymden
håller andan


Nerskrivna pärmar, de
bara står där,
jag tror att någon
vet vilken funktion
de fyller, men
denna någon är
spårlös, men jag
vet att någon tror
att han är i fjällen
och jag tror att
någon jag känner
har sett dem,
de var tydligen
vackra som fan
precis, de flyger
iväg.