Snart Finner Vi Plats För Dessa Förlorade Verser.
Först var det bara vi två. Ensamma mot världen var vi blott offer för den stora hysterin. Ingen gjorde rätt. Utan varandra hade vi bara fallit ner i ett hav av osäkra känslor.
Sen var det bara jag. Ensam utan de känslor som alla andra känner igen sig i fick jag visa mitt deltagande, utan att egentligen visa vad jag egentligen tyckte. Utan mig själv i den stunden hade jag brustit samman.
Sen var det bara vi två. Du med dina uppskakade känslor och vad var jag? Jag försökte ge min bild av det hela och gav dig ditt stöd, men fick ändå inte tillbaka det jag ville.
Sen var det jag ensam igen. Då frågade jag mig slutligen: Vem av oss förtjänade det mest? Ingen. Men jag vill väl helt enkelt ha något att glädja mig åt.
Pelle Westlin, tolvslaget till den 2:a Maj.
Väldigt bra skrivet. Väldigt personligt, jag är imponerad. Och jag ska försöka att finnas där, så du inte blir ensam.
Tack Alexander, du är en värdefull vän.
Väldigt fint skrivet Pelle! Jag vet inte om jag anar en ton av bitterhet i texten, jag hoppas inte det men, jag kan inte bli annat än nyfiken om vad det hela rör sig om. Jag håller med Alexander om det han skrev och ja, du vet att jag finns här för dig.
Pelle
( Skulle stått ett hjärta där men nånting mongade sig :S )
Tack Albin (hjärta)
Jag fick det faktisk underligt da jag läste din blogg. Somom det var for, like, privat ? Derfor var jag också i tvivl om, hvorvidt jag skulle kommentere det.
Det valgte jeg så at göra. Du skrivar flot. (:
Tack så mycket! Det är bara att skriva på, det jag skriver har ofta en "privat" eller personlig prägel, men det är ingen idé att publicera det offentligt om det ändå bara är jag själv som ska läsa det =D
